Väl hemma efter att under 4 veckor ha anpassat sig till ett väldigt bekvämt liv insåg jag direkt den absolut tydligaste skillnaden mellan dessa världar, nämligen perspektivet på mat. Hemma i kylskåpet fanns inte mer än två oöppnade senapssillsburkar jag glömde ta med mig när jag åkte. Vrålhungrig som man lätt blir efter 9 timmar i vaket tillstånd utan mat var första instinkten att gå ut och äta.
Då inser man plöstligt att i Väsby så har man inte så mycket mer än hamburgare, pizzerian, grillen och något kinesiskt (läs tre små rätter, med "friterade banan" som efterrätt) att välja på. Priset är en sak, men snabbmat som säljs och serveras här är oftast äcklig.
Hursohelst, summan av kardemumman är att utbudet av restauranger, de flera hundratalet olika rätter (självklart unika på varje restaurang) och smakvariationen, sättet som det äts på eller snarare hela matkulturen är det som bäst beskriver den kinesiska kulturen tycker jag.
Snurrbordet är ett av de viktigaste inslagen när man äter tillsammans. En bra grundregel är att man beställer in minst lika många rätter som matgäster. Var och en har sin egna lilla risskål och tar sedan lite i taget av det som behagar en. För att visa respekt till äldre m.fl. börjar man ofta med att t.ex. ge de bästa delarna av en fisk och lägga det i den personens skål. Snurrbordet är så att alla ska kunna nå allt som är på bordet.
Typiskt kinesiskt snurrbord.
Betjäningen är ibland så bra att det lätt blir pinsamt.
En trolig anledning till att kineser ännu inte är lika tjocka som amerikaner är vad de äter. Kött är ofta underrepresenterat och grönsaker finns det fler av än vad SAOL har i sitt lexikon.
Riktiga bambuskott
Någon grönsak, lite med smak som Bak Choi
Detta var för övrigt sannolikt det sista inlägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar