Vad ska vi äta idag?

Väl hemma efter att under 4 veckor ha anpassat sig till ett väldigt bekvämt liv insåg jag direkt den absolut tydligaste skillnaden mellan dessa världar, nämligen perspektivet på mat. Hemma i kylskåpet fanns inte mer än två oöppnade senapssillsburkar jag glömde ta med mig när jag åkte. Vrålhungrig som man lätt blir efter 9 timmar i vaket tillstånd utan mat var första instinkten att gå ut och äta.

Då inser man plöstligt att i Väsby så har man inte så mycket mer än hamburgare, pizzerian, grillen och något kinesiskt (läs tre små rätter, med "friterade banan" som efterrätt) att välja på. Priset är en sak, men snabbmat som säljs och serveras här är oftast äcklig.

Hursohelst, summan av kardemumman är att utbudet av restauranger, de flera hundratalet olika rätter (självklart unika på varje restaurang) och smakvariationen, sättet som det äts på eller snarare hela matkulturen är det som bäst beskriver den kinesiska kulturen tycker jag.

Snurrbordet är ett av de viktigaste inslagen när man äter tillsammans. En bra grundregel är att man beställer in minst lika många rätter som matgäster. Var och en har sin egna lilla risskål och tar sedan lite i taget av det som behagar en. För att visa respekt till äldre m.fl. börjar man ofta med att t.ex. ge de bästa delarna av en fisk och lägga det i den personens skål. Snurrbordet är så att alla ska kunna nå allt som är på bordet.


Typiskt kinesiskt snurrbord.


Betjäningen är ibland så bra att det lätt blir pinsamt.

En trolig anledning till att kineser ännu inte är lika tjocka som amerikaner är vad de äter. Kött är ofta underrepresenterat och grönsaker finns det fler av än vad SAOL har i sitt lexikon.


Riktiga bambuskott


Någon grönsak, lite med smak som Bak Choi

Detta var för övrigt sannolikt det sista inlägget.

Kalligrafi på nära håll

Kalligrafi betraktas som någonting riktigt fint som tar en livstid att bli bra på. En som kan kalla sig ”mästare” i detta har med andra ord vigt mer eller mindre hela sitt liv åt detta. För andra är det endast en hobby, en typ av meditation som de helt enkelt älskar att göra, utan någon större mening eller syfte.



Så också för far och son som jag igår stötte på. Sonen är 10 år och har tränat kalligrafi i 4 år. Allt som behövs är en pensel och lite vatten, antingen på flaska eller så att man kan doppa penseln direkt i sjön (förutsätter att t.ex. parken har blötområden). Efter att ha beundrat denna lilla ”mästare” på håll var jag tvungen att gå fram och berömma den lille vännen. Själv var han blyg, men jag fick istället möjligheten att prata med hans släkting till honom som tar dit honom varje morgon. Lite då och då under vårt samtal kommer pojken och ber om påfyllning av vatten ifrån PET-flaskan som farbrorn har. Man skriver nämligen konstant, också med ett ständigt leende på läpparna. Han springer tillbaka till sin ännu yngre kompis och penslar, penslar och penslar. Behöver jag ens nämna hur perfekt det ser ut. Självklart skriver han inte heller de förenklade tecknena som infördes för ett 40-tal år sedan, utan de komplicerade som fortfarande endast används på Taiwan och i Hong Kong.


10 år och redan tränat kalligrafi i 4 år


Farbrorn som senare gav mig en pensel visar lite penselteknik.

Själv fick jag en lektion i skillnaderna i att skriva med stålpennor (alltså med stålspets som man har rinnande bläck i) samt penslar. Väldigt intressant och väldigt givande, och innan jag hade lämnat hade jag också blivit en stolt ägare av en lite mindre pensel. Nu gäller det bara hitta någon diskret plats att öva på.

The New Bicycle Age

När jag var liten läste man allt som oftast att i Kina fanns det flest cyklar både totalt sett och per invånare. Cyklar, cyklar, cyklar överallt helt enkelt. Dessa är fortfarande väldigt billiga och säljs på var och varannan supermarket för upp till motsvarande 200-300kr (ingen Crecent, men ändå en helt ok jonne). Däremot så hade detta börjat ändras snabbt på senare tid, dels av anledning att fler och fler har råd att köpa bil men kanske mest beroende på den växande populariteten av elcyklar. Lite skämtsamt har jag hört hur flera refererar till denna revolution och förändring genom att nämna tiden innan detta som ”The Bicycle age”. Själva denna förändring har totalt sett knappast pågått i 10 år och jag kommer mycket väl ihåg ihåg första gången jag var Kina 2004 att Elcyklar knappt existerade, snarare fanns en och annan ”lätt motorcykel”.


Alla större vägar har en separat cykel och/eller motorcykelfil som på denna bild.

Dock så förra gången – 2008 så hade t.o.m. min svärmor köpt en. Min frus kusin, moster och morbror likaså. Detta är alltså det senaste och hetaste. För ca 1.500kr så kan du köpa din alldeles elhoj. Toppfarten är ifrån ca 25km/h och på en batteriladdning kan du ta dig uppskattningsvis 3-4mil innan du behöver ladda upp batterierna igen.


Alla, t.o.m. Linns mosters hund "Bobby" älskar att åka elcykel.

Är denna exploatering då av ondo eller av godo? Vad jag hörde någon gång förut var att myndigheterna försökte införa någon slags licens på denna typen av cyklar, då de började bli alldeles för många, antagligen mest för att olyckorna med dessa är betydligt vanligare än med vanliga cyklar. Men, måste jag säga, detta transportmedel är ur mina ögon det absolut roligaste transportmedlet och sättet att uppleva staden på. Möjligen förstärks denna glädje och frihet att jag själv aldrig hade någon moped när jag fyllde 15. Fartvinden är en del av det hela, förutom att du slipper svettas av allt trampande så är det faktiskt svalkande, även om det är 40 grader och mitt på dagen. För det andra så kommer man verkligen så nära allting, trafiken, affärer, människor, staden och allt. Alla kineser ler vänligt mot mig (speciellt då jag glömt ta på mig hjälmen, som till viss del döljer mitt ursprung), då turister (som för övrigt knappt existerar här) knappast åker runt på dessa.

Elcykeln gör sig bäst på natten då stämningen lätt blir elektrisk när man själv susar fram på gatorna. Känslan är jämförbar med att åka spårvagn i Hong Kong genom de livligaste och centralaste delarna på sent på kvällen (men elcykeln vinner).




Vart tog alla vanliga "trampcyklar" vägen!?

Lijiang (丽江) #2

Lägger upp några fler bilder ifrån Lijiang, då man tydligen bara kan lägga till 5 bilder per inlägg.

Lijiang (丽江)

Staden Lijiang som också ligger i provinser Yunnan är världkänd för sin ”gamla stan”, vilket föga förvånar när man väl är där. Gamla stan med sitt vatten som flödar genom hela staden är otroligt vacker. Vattnet som flödar nästan igenom hela staden gör att man måste ta sig över broar oavsett om du skall in på en restaurang, kafeteria, affär eller barer (som finns precis överallt!).

Då vi fortfarande var ”bundna” till turistbyrån så var enda möjligheten att ta sig till stan på förmiddagen (då alla turister åker runt i deras bussar) nämligen att strejka. Jag låtsades som tidigare nämnt att jag var sjuk, vilket var enda undantaget till att inte åka med i deras buss. Frihet är dyrt, men det smakar desto bättre. Vi hade nämligen varenda souvenirbutik och kafeteria helt för oss själva. Alla affärsinnehavare är tack och lov också vana vid turister här, inhemska som utländska. När man turistar på t.ex. kanarieöarna kan man vara minst sagt irriterad av alla restauranger och affärer som har allt ifrån menyer och enstaka repliker till helsvensk personal, men här var det desto mer civilierat, och känslan att Lijiang inte är ”Kina”, är i denna bemärkelse faktiskt positiv, i avslappnad bemärkelse.

På den översta bilden kan ni få en uppfattning hur stort det egentligen är. Extra fint med alla tak tycker jag, vilket gör det hela väldigt symmetriskt.

Stenskogen (石林) och Dali (大理)

Stenskogen utanför Kunming påminner lite om raukarna på Gotland. Tydligen så har hela detta område en gång i tiden helt legat under vatten i vilket dessa stenbumlingar på något sätt bildats i.



Som tidigare nämnt är provinsen Yunnan hem för många minoriteter, bland annat Bai (白-betyder vit). Dennaa symbolik har de tagit tillvara på, på samma sätt som i Dalarna och faluröd genom att måla sina hus vita. Vad som också är vanligt är att man tar sitt familjenamn och skriver någon slags dikt eller gåta som beskriver namnet utanpå huvudväggen för huset.



Det är Dali som är huvudfästet för Bai-minoriteten. Staden är högt belägen över havet och molnen ligger ofta förhållandevis väldigt lågt. Första bilden nedan är tagen ifrån sjön "Lovers Lake" och den andra panoramabilden är ifrån en utsiktsplats högt ovan över delar av Dali och sjön.

Kunming (昆明)

Ett utav de allra bästa sätten att se den fantastiska naturen är att resa med tåg. Tågen går lagom långsamt vilket gör det hela lite till en bättre bioupplevelse eller naturfilm, om man nu uppskattar det. Tror att jag under veckan spenderat minst 10 timmar att på tåg eller buss till att direkt spana in naturen, allt ifrån majs-, ris- och vattenmelonodlingar till vidsträckta landskap och bergstoppar.



I Kunming käkar man nudlar typ 3 gånger om dagen. Jag fick valet att ta en stor eller liten skål (6 eller 9 kr) till lunch. Jag var ganska hungrig, så jag tog valde en stor. Tydligen så var det ganska stor skillnad mellan liten och stor skål. Humoristiskt nog väldigt passande namn.



Yunnan-provinsen som ligger på den kinesiska högplatån är väldigt känd för sina många minoriteter (drygt 40st av kinas minoriteter finns där i någon mängd). Vi besökte minoritetscentrat i Kunming som är ett väl besöksvärt med sin natur och dess minoritetsbyar. Påminner lite om skansen, fast utan alla djur.





Hemlösa katter och hundar finns överallt. Denna stackare var så ooootroligt söt (lite med ögon som katten i Shreck :D).