Kalligrafi på nära håll

Kalligrafi betraktas som någonting riktigt fint som tar en livstid att bli bra på. En som kan kalla sig ”mästare” i detta har med andra ord vigt mer eller mindre hela sitt liv åt detta. För andra är det endast en hobby, en typ av meditation som de helt enkelt älskar att göra, utan någon större mening eller syfte.



Så också för far och son som jag igår stötte på. Sonen är 10 år och har tränat kalligrafi i 4 år. Allt som behövs är en pensel och lite vatten, antingen på flaska eller så att man kan doppa penseln direkt i sjön (förutsätter att t.ex. parken har blötområden). Efter att ha beundrat denna lilla ”mästare” på håll var jag tvungen att gå fram och berömma den lille vännen. Själv var han blyg, men jag fick istället möjligheten att prata med hans släkting till honom som tar dit honom varje morgon. Lite då och då under vårt samtal kommer pojken och ber om påfyllning av vatten ifrån PET-flaskan som farbrorn har. Man skriver nämligen konstant, också med ett ständigt leende på läpparna. Han springer tillbaka till sin ännu yngre kompis och penslar, penslar och penslar. Behöver jag ens nämna hur perfekt det ser ut. Självklart skriver han inte heller de förenklade tecknena som infördes för ett 40-tal år sedan, utan de komplicerade som fortfarande endast används på Taiwan och i Hong Kong.


10 år och redan tränat kalligrafi i 4 år


Farbrorn som senare gav mig en pensel visar lite penselteknik.

Själv fick jag en lektion i skillnaderna i att skriva med stålpennor (alltså med stålspets som man har rinnande bläck i) samt penslar. Väldigt intressant och väldigt givande, och innan jag hade lämnat hade jag också blivit en stolt ägare av en lite mindre pensel. Nu gäller det bara hitta någon diskret plats att öva på.

The New Bicycle Age

När jag var liten läste man allt som oftast att i Kina fanns det flest cyklar både totalt sett och per invånare. Cyklar, cyklar, cyklar överallt helt enkelt. Dessa är fortfarande väldigt billiga och säljs på var och varannan supermarket för upp till motsvarande 200-300kr (ingen Crecent, men ändå en helt ok jonne). Däremot så hade detta börjat ändras snabbt på senare tid, dels av anledning att fler och fler har råd att köpa bil men kanske mest beroende på den växande populariteten av elcyklar. Lite skämtsamt har jag hört hur flera refererar till denna revolution och förändring genom att nämna tiden innan detta som ”The Bicycle age”. Själva denna förändring har totalt sett knappast pågått i 10 år och jag kommer mycket väl ihåg ihåg första gången jag var Kina 2004 att Elcyklar knappt existerade, snarare fanns en och annan ”lätt motorcykel”.


Alla större vägar har en separat cykel och/eller motorcykelfil som på denna bild.

Dock så förra gången – 2008 så hade t.o.m. min svärmor köpt en. Min frus kusin, moster och morbror likaså. Detta är alltså det senaste och hetaste. För ca 1.500kr så kan du köpa din alldeles elhoj. Toppfarten är ifrån ca 25km/h och på en batteriladdning kan du ta dig uppskattningsvis 3-4mil innan du behöver ladda upp batterierna igen.


Alla, t.o.m. Linns mosters hund "Bobby" älskar att åka elcykel.

Är denna exploatering då av ondo eller av godo? Vad jag hörde någon gång förut var att myndigheterna försökte införa någon slags licens på denna typen av cyklar, då de började bli alldeles för många, antagligen mest för att olyckorna med dessa är betydligt vanligare än med vanliga cyklar. Men, måste jag säga, detta transportmedel är ur mina ögon det absolut roligaste transportmedlet och sättet att uppleva staden på. Möjligen förstärks denna glädje och frihet att jag själv aldrig hade någon moped när jag fyllde 15. Fartvinden är en del av det hela, förutom att du slipper svettas av allt trampande så är det faktiskt svalkande, även om det är 40 grader och mitt på dagen. För det andra så kommer man verkligen så nära allting, trafiken, affärer, människor, staden och allt. Alla kineser ler vänligt mot mig (speciellt då jag glömt ta på mig hjälmen, som till viss del döljer mitt ursprung), då turister (som för övrigt knappt existerar här) knappast åker runt på dessa.

Elcykeln gör sig bäst på natten då stämningen lätt blir elektrisk när man själv susar fram på gatorna. Känslan är jämförbar med att åka spårvagn i Hong Kong genom de livligaste och centralaste delarna på sent på kvällen (men elcykeln vinner).




Vart tog alla vanliga "trampcyklar" vägen!?

Lijiang (丽江) #2

Lägger upp några fler bilder ifrån Lijiang, då man tydligen bara kan lägga till 5 bilder per inlägg.

Lijiang (丽江)

Staden Lijiang som också ligger i provinser Yunnan är världkänd för sin ”gamla stan”, vilket föga förvånar när man väl är där. Gamla stan med sitt vatten som flödar genom hela staden är otroligt vacker. Vattnet som flödar nästan igenom hela staden gör att man måste ta sig över broar oavsett om du skall in på en restaurang, kafeteria, affär eller barer (som finns precis överallt!).

Då vi fortfarande var ”bundna” till turistbyrån så var enda möjligheten att ta sig till stan på förmiddagen (då alla turister åker runt i deras bussar) nämligen att strejka. Jag låtsades som tidigare nämnt att jag var sjuk, vilket var enda undantaget till att inte åka med i deras buss. Frihet är dyrt, men det smakar desto bättre. Vi hade nämligen varenda souvenirbutik och kafeteria helt för oss själva. Alla affärsinnehavare är tack och lov också vana vid turister här, inhemska som utländska. När man turistar på t.ex. kanarieöarna kan man vara minst sagt irriterad av alla restauranger och affärer som har allt ifrån menyer och enstaka repliker till helsvensk personal, men här var det desto mer civilierat, och känslan att Lijiang inte är ”Kina”, är i denna bemärkelse faktiskt positiv, i avslappnad bemärkelse.

På den översta bilden kan ni få en uppfattning hur stort det egentligen är. Extra fint med alla tak tycker jag, vilket gör det hela väldigt symmetriskt.

Stenskogen (石林) och Dali (大理)

Stenskogen utanför Kunming påminner lite om raukarna på Gotland. Tydligen så har hela detta område en gång i tiden helt legat under vatten i vilket dessa stenbumlingar på något sätt bildats i.



Som tidigare nämnt är provinsen Yunnan hem för många minoriteter, bland annat Bai (白-betyder vit). Dennaa symbolik har de tagit tillvara på, på samma sätt som i Dalarna och faluröd genom att måla sina hus vita. Vad som också är vanligt är att man tar sitt familjenamn och skriver någon slags dikt eller gåta som beskriver namnet utanpå huvudväggen för huset.



Det är Dali som är huvudfästet för Bai-minoriteten. Staden är högt belägen över havet och molnen ligger ofta förhållandevis väldigt lågt. Första bilden nedan är tagen ifrån sjön "Lovers Lake" och den andra panoramabilden är ifrån en utsiktsplats högt ovan över delar av Dali och sjön.

Kunming (昆明)

Ett utav de allra bästa sätten att se den fantastiska naturen är att resa med tåg. Tågen går lagom långsamt vilket gör det hela lite till en bättre bioupplevelse eller naturfilm, om man nu uppskattar det. Tror att jag under veckan spenderat minst 10 timmar att på tåg eller buss till att direkt spana in naturen, allt ifrån majs-, ris- och vattenmelonodlingar till vidsträckta landskap och bergstoppar.



I Kunming käkar man nudlar typ 3 gånger om dagen. Jag fick valet att ta en stor eller liten skål (6 eller 9 kr) till lunch. Jag var ganska hungrig, så jag tog valde en stor. Tydligen så var det ganska stor skillnad mellan liten och stor skål. Humoristiskt nog väldigt passande namn.



Yunnan-provinsen som ligger på den kinesiska högplatån är väldigt känd för sina många minoriteter (drygt 40st av kinas minoriteter finns där i någon mängd). Vi besökte minoritetscentrat i Kunming som är ett väl besöksvärt med sin natur och dess minoritetsbyar. Påminner lite om skansen, fast utan alla djur.





Hemlösa katter och hundar finns överallt. Denna stackare var så ooootroligt söt (lite med ögon som katten i Shreck :D).

Ocivilierat turistande

Man skulle kunna tro att Kina har utvecklats snabbt på senare tid, även vad gäller turism. Idén att gå med i en turistgrupp som tillsammans på en buss under tre dagar kommer åka till några av de allra vackraste platserna på högplatån lät väldigt lockande och bekvämt till en början. Dock så fanns det ett litet men i det hela. Nämligen innan man får gå med, så får man skriva på ett kontrakt, där ens skyldigheter listas upp. I alla fall jag börjar ana oråd här. För att dra hela historien kort så kan jag börja med att säga att man äter skit, bor i skit (icke luftkonditionerade rum med bajs på väggarna, kiss på golven), frånvaro av varmvatten och skitiga handdukar som inte ens är tvättade.

Okey, nåväl, hur var det med reseupplevelserna då? Då kan vi referera till kontraktet, där det står att varje dag ska vi besöka 2 affärer där de till överpris säljer alltifrån Jade och silver till tveksamma kinesiska medeciner som sägs förlänga livet (3,5miljarder år gamla plantor ifrån en sjö där????) och till sist även Yunnan-kaffe. Kort sagt, hela denna reseindustri handlar om att ta folk med pengar, trycka in dem i en buss, och så skeppa dem mellan olika affärer där de får provision så fort någon på din buss köper någonting. Det sista var jag väl lite intresserad av då jag tänkte att jag kunde köpa lite espresso-bönor till bror (men sådana fanns absolut inte), eller lite vanligt bryggkaffe till mamma. Även total frånvaro av allt som hette bryggkaffe. Kaffet de sålde var antingen snabbkaffe eller hela kaffebönor. Tydligen visste de inte ens vad en kaffebryggare var för någonting. Snacka om att försöka sälja saker de inte förstår sig på, i ett land utan någon som helst kaffe-kultur.

Redan efter 2 dagar fick vi nog, vi tänkte att vi skiter i Shangrila och allt det där och sticker ut på stan på egen hand. Detta var helt otänkbart då detta skulle innebära kontraktbrott och att vi inte ens fick följa med bussen hem (12 timmars färd). Vi kunde köpa oss loss ifrån kontraktet för 120kr/person och dag. Dags att ta fram kontraktet på allvar och lusläsa det. Det visade sig att om en person insjuknar så kunde man få återståendet återbetalt, vilket fick dem att backa lite. Jag spelade sjuk och fick på kinesiska öva in repliker både om åksjuka och hur min mage inte var inställd på deras dåliga mat etc. Vi gick i strejk, vilket fick bussen att lämna vårt hotell (läs svinstia) kraftigt försenad.

Detta är bara en del av allt hemskt som hände, men man började undra lite varför inte det gamla trångsynta tänkandet börjar släppa lite. Kan man inte låta kunden stå i centrum och är man inte intresserad av återkommande kunder eller rekommendationer ifrån andra? Det finns väl fortfarande alltför mycket folk, dvs alltid någon som inte rest med en sådan resebyrå tidigare. I Kina är det fortfarande ett privilegium att vara kund, och inte tvärtom.

Iväg till Kunming och Lijiang

Då vi åker vidare på en veckas resa till dessa städer kommer det inte postas någonting här på en vecka. På återseende om en vecka.

Som natt och dag

Nanning är en stad som är full av aktivitet vid två tidpunkter om dagen, en är i parkerna och det tidigt på morgonen där äldre grupper samlas för att motionera på ett eller annat sätt, och då är det mest pensionärer. Någon som troligen också kommer att dö ut om ett decennium eller två är dagens pensionärer som kommer tidigt på morgonarna till parkerna för att sjunga opera, och då talar vi om hela uppsättningar på flera timmar utan avbrott där varenda ton, ord och trumslag kommer rätt. Otroligt duktiga, även om det för unga öron är alldeles outhärdligt att lyssna på.

Vid lunch, eller strax innan så dör aktiveten helt och gatorna blir relativt tomma, ända fram tills efter solen har gått ned mellan 7 och 8, vartefter det blir fullt ös, och denna gång vaknar allt till liv. Nattlivet i Sverige och alla kvällsöppna (tomma) gallerior som har öppet till 21.00 kan slänga sig i väggen.

På bilderna så ser ni först ett ”utomhusgym” som ligger i ett skuggat ställe. Väldigt använt av främst äldre människor (40+). Därunder lite dag-, resp nattbilder på samma utsikt ifrån vårt hustak.

Kväll i Nanning med gott sällskap

Djur och odjur

Tillsammans med ett gäng holländare besökte vi ett minoritetsmuseum som var någon slags innergård eller utomhusmuseum/park. Där hade de också en massa 500-år gammalt porslin, men det som väckte störst uppmärksamhet var en hemlös katt som tillslut fick namnet "Maomao". Hon var extremt liten och mager, och väntar enligt den tillfälliga matten på att någon med kärlek ska ta henne hem. Något roligare däremot var trollsländor som både skrattar och skriker åt en (växelvis då). Ungefär strax efter bilden nedan var tagen, när jag kom som absolut närmast, med fokus på munnen så öppnar trollsländan sin mun och sina tänder upp till över ögonen. Jag skriker till och hoppar upp till omgivningens stora förtjusning. Självklart fick jag ingen bild på denna händelse som jag sent kommer att glömma.

En annan lite absurd upplevelse var när vi åt lunch på ett nybyggt varuhus varuhus, och beställde nudlar var att vi fick motfrågan om vi ville ha samma nudlar som vi åt kvällen innan. Betjänten hade nämligen glott in oss (som kund) vid Walmart dagen innan, och visste precis vad vi ätit då. Att ställena ligger nästan 5km ifrån varandra och staden har 6 miljoner invånare tycker jag i detta sammanhang borde ha lite betydelse. Holländarna och vi fick oss dagens bästa skratt och dagen till ära bjöd betjänten oss (ja, gratis) på en fruktskål. You just made our day!!! ;)

Li-ning och holländare

Jag och Linn hann också med en shopping-runda av ganska högt tempo igår. I en butik som troligen inte längre är helt okänt för alla svenskar, Li-ning fick vi ta del av riktigt, riktigt bra service. Alla, och då menar jag alla butiksförsäljare i kläd/sportbutiker är max 20 år, vilket kan ha med saken att göra. Li-ning sponsrade bl.a. hela svenska OS-landslaget 2008 med skor och kläder. Då är ändå ganska anmärkningsvärt hur långt försäljarna går för att hjälpa dig köpa ett par skor. De flesta sko-modellerna gick till max 43, någon udda ful sko fanns i 44. Just den skon som jag först ville ha fanns upp till 42. Så jag valde en annan, som de bara hade upp till 43 (vilket jag vanligtvis har). Det gick inte alls, stortån tog i längst fram, typiskt... Då erbjuder en person att kolla vart de har större storlekar, då mitt senare val även skall finnas i både 43 1/3 och 43 2/3, där de kan ta fram 43 1/3 på ca en halvtimme genom att hämta den i någon annan affär. Klockan var bara 20.15, så vi bestämde oss för att gå och äta och komma och prova 43 1/3 vid runt 21.00.

För att döda lite tid så drog vi till en närliggande snabbmatskedja som fanns inne på Walmart(!). Precis efter att vi beställt och Linn hämtat maten ser vi tre stycken utlänningar komma in i restaurangen. Vi undrar om vi skall hjälpa dem beställa, då kineser kan engelska ungefär lite bra som utlänningar kan kinesiska. Vi beslutar att inte förstöra spänningen för dem. Tydligen så gick det bra ändå för dem. Hursomhelst, så nyfiken som jag var så gjorde jag något så himla osvenskt som att bara gå bort till dem och starta en konversation. Vincent, Jari(!) och Elska(!!!) har kommit till Nanning för att fixa visum till Vietnam! Efter att pratat dryga halvtimmen bestämde vi träff imorgon. Men de hade köpt flera kassar med öl, då Holland skulle spela sin semifinal 02.30 lokal tid, vilket gjorde att vi bestämde oss för att mötas först klockan 12.00 följande dag.

Tiden sprang iväg alldeles för fort, och väl tillbaka på Li-ning affären 21.20 hade mina utlovade 43 1/3 förvandlats till ett par 43 2/3 som satt alldeles perfekt. Har inga bilder på detta (ännu), men här nedan bjuder jag på svenska OS-skon ifrån 2008:

Guld

Man har ju hört talas om världens dyraste dessert, någonstans i New York, där man äter lite guld och får behålla en guldsked. När man äter lunch på hotellrestaurangen med dess Vice VD (Linns mamma ;D) får man väl ändå se till att sätta lite "guldkant" på tillvaron.

På tillhörande toalett tvättade jag och torkade händerna. Då uppstod ett dilemma vart jag skulle slänga mitt papper. Inte kastar man den ändå i askkoppen? Efter en stunds funderande så förstod jag att det stod papperskorg (på kinesiska). Således skall det stå "Trashcan" och inte "Ashtray" som jag först trodde.